HEM TILL FAMILJEN
Efter att ha vaknat upp hemma i lägenheten, ätit en rejäl brunch bestående av mackor och kaffe, packat väskan och slagit in presenterna begav jag mig till tåget. Strax efter 14 rullade vi från Lund C, hela vägen till Simrishamn när jag mötes av turister och skolbarn som var påväg hem.
En kort bussresa senare och jag var äntligen framme. Min hemby. Det är alltid lika märkligt att komma tillbaka och känna sig sådär helt bekant med allt omkring sig. Huset där jag bodde som liten, hagen där jag brukade hänga över stängslet och klappa hästar, gatan jag skrapat hål på både knän och byxor. Hemma. Välkänt. Tryggt.
Det var ett tag sedan jag var här. Ett par veckor sedan, kanske tre. Även om jag är noggrann med att höra av mig ett par gånger i veckan så är det alltid lika fint att få återförenas med familjen. Min yngsta syster fyller 16 denna vecka. Även om hon är hela sex år yngre än mig så har även hon blivit stor. Nu är vi en ganska gammal kvartet, syskonen Lindqvist.
Systrarna, mamma och jag tog en promenad i det gröna. Naturen är nog det jag saknar mest med min hemby. Att alltid höra och se havet i öster och att känna att vägar och hus är insprängda i naturen, snarare än tvärtom. Det är nog just den viktfördelningen jag saknar hemma i Lund, där naturen blygsamt manifesterar som enstaka träd och vildblommor längs vägkanten.
Det är något alldeles särskilt med det där kvällslugnet på våren. Jag tror att svanarna känner det de också.
Jag vaknade upp hemma i Lund, och somnade hemma i familjehemmet. Att vara hemma på två ställen kanske bara handlar om att känna sig hemma i en känsla?